RFS - Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare - Tillbaka startsidan

Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare

Människor till stöd för andra

Barnen som samhället svek, SOU 2011:9

Ställd till : Socialdepartementet

2011-05-13: Med anledning av rubricerade utredning lämnar Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare, RFS, följande synpunkter.

Utredningen behandlar ett mycket viktigt område, både i den meningen att ge upprättelse till människor som råkat illa ut genom samhällets bristande omvårdnad men också då det gäller förslagen som ska kvalitetssäkra omhändertaganden i framtiden.

Den ceremoniella inramningen

Rfs instämmer med de syften som utredningen redovisar, - främst att samhället i bred bemärkelse ska erkänna det som tidigare förtigits eller negligerats. Ett skriftligt erkännande och en ceremoni i riksdagshuset tror vi är att föredra eftersom detta kan ge god uppmärksamhet i media och utformas så att det bidrar till kunskapsspridning.

Förslag till ekonomisk ersättning åt tidigare vanvårdade

Rfs instämmer i utredningens överväganden att i möjligaste mån begränsa bedömningarna avseende graden av kränkning eller uppkommen skada och slutsatsen blir då att lämna ersättning med enhetligt belopp. Bedömningarna kommer i stället in på nivån då det gäller att bedöma vilka förhållanden som är av allvarlig art och som ska ge rätt till ersättning.
Här kommer bevisfrågorna in. Utredningen lägger bevisbördan på den sökande som ska visa dels att omhändertagandet ägt rum men också att det kan antas att övergrepp eller försummelser av allvarlig art har inträffat. Utredningen påpekar att försummelser och vanvård sannolikt inte finns i aktmaterialet.

RFS anser, utöver det som nämns i utredningstexten, att den sökande, som genomgått rehabiliterande behandling med anledning av sina upplevelser under samhällsvården, borde kunna åberopa sådan dokumentation som ”bevis”.

Risker, övergrepp och allvarliga försummelser i dagens samhällsvård

Det är anmärkningsvärt att frågan om övergrepp och andra allvarliga missförhållanden i familjehem och på institutioner hittills inte har undersökts systematiskt. Det finns inte heller någon utredning som belyser hur kommunerna samarbetar med frivilligkrafterna i stort och det saknas också bestämmelser som styr hur stödet till frivilligkrafterna ska se ut.

Det är glädjande att utredningen föreslår obligatorisk utbildning av familjehem före placering. RFS anser att även kontaktpersoner, gode män, förvaltare och andra stödpersoner ska genomgå obligatorisk utbildning före första uppdrag. Och vi menar då inte en timmas samtal, vilket idag av många kommuner kallas utbildning. Vi menar 6 – 8 dubbeltimmar då frågor som kunskap om samhällets stödmöjligheter, bemötande och gränsdragningsproblematik ska vara huvudpunkter.

En viktig synpunkt som utredningen lyfter fram är att barnet med stigande ålder och mognad måste få insyn i sin personakt och få sina synpunkter dokumenterade. Socialtjänstens uppföljning av det placerade barnets situation lyfts fram och 4 besök per år av särskilt utsedd socialsekreterare föreslås. RFS tycker inte att det räcker. För ett barn är 4 besök per år ingenting som bygger upp en förtroendefull relation och leder knappast till att barnet i en utsatt situation vågar anförtro sig till socialsekreteraren. Vi föreslår att tjänstemannens 4 besök kompletteras med att en lekman utanför familjekretsen förordnas som god man med uppgift att följa och stödja barnets utveckling genom besök varje vecka, kontakt med lärare och andra som kan vara relevanta. I synnerhet då ett enskilt hem tar emot fler än två barn samtidigt vore det angeläget med ytterligare en vuxen knuten till varje barn.

Avslutningsvis instämmer vi i att familjevården är av strategisk betydelse och har mycket stor potential och att rekrytering, utbildning, handledning, säkerhet och metodutveckling behöver utvecklas och förstärkas. Detsamma gäller de andra grupperna av lagreglerade frivilliguppdrag, - gode män, förvaltare, kontaktpersoner för att nämna några. Det finns en gemensam kärna i alla dessa uppdrag, - även om lagstiftaren har valt olika beteckningar i olika sammanhang. Den gemensamma kärnan är att bistå en medmänniska i en utsatt situation i syfte att nå ett värdigare liv.

RFS anser därför att det är angeläget att bestämmelser tillskapas som reglerar kommunernas skyldighet att stödja dessa grupper genom obligatorisk utbildning före första uppdrag, genom frekvent handledning/uppföljning samt att finna former för uppmuntran. Det sistnämnda är inte minst viktigt om människors engagemang ska fortleva. Vi är också övertygade om att sådana bestämmelser för hela gruppen som tar lagreglerade uppdrag skulle bidra till att förebygga övergrepp och försummelser i dagens samhällsvård.

Agneta Zedell
Ordförande Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare