”Det handlar om att lyfta andra”
Johanna Palmer, 57, har varit frivillig samhällsarbetare i över 20 år. Under tiden har hon haft flera olika typer av uppdrag – och många av dem har handlat om barn.
– Ju mer man ger, ju mer får man tillbaka, säger hon.
Hennes första frivilligarbete var som stödperson – och sedan dess har hon haft flera uppdrag via patientnämnden. Många av dem har varit som stödperson till kvinnor som har barn.
– I de fallen handlar det om att stötta personen att upprätthålla kontakten med sina barn under svårigheterna,
men också ge hopp om att det kan bli en förändring, säger hon.
Ett uppdrag hon minns särskilt är när hon var stödperson till en mamma som drabbades av schizofreni i 30-årsåldern. Hon hade tre små barn och hade varit en fungerande förälder fram tills dess att hon blev sjuk.
– Hennes man bad om skilsmässa efter två års sjukdom eftersom han inte såg någon ljusning. Han tog beslutet för att kunna lägga all fokus på barnen. Innan dess hade mycket tid och kraft gått åt att finnas där för sin fru. Men barn ska få vara barn. Jag stöttade mamman så att hon kunde fortsätta att ha kontakt med både mannen och barnen, trots att de skilt sig, säger hon.
”Man får vara med när det vänder”
Johanna har också varit kontaktfamilj och kontaktperson till barn. Bland annat till en pojke med högfungerande autism, som var hos Johannas familj var tredje helg och under lov.
– Han hade sociala problem och behövde få se andra människors liv och samspel. Där såg vi verkligen en utveckling över tid. Han gick bra ihop med mina barn och de blev vänner. När han fyllde 18, och uppdraget avslutades, fortsatte han att komma hem till oss på loven. Han fortsatte också att hålla kontakten med mina barn under en period, säger Mikaela.
Att se barn och vuxna utvecklas är en av de största behållningarna med uppdragen som frivillig samhällsarbetare, menar hon.
– Man får vara med i deras mörkaste stunder, men också när det vänder.
Det har hon till exempel varit med om när hon gått från att vara stödperson till att bli kontaktperson, när personen inte längre tvångsvårdas. Men också när hon varit god man och behovet av henne har fasats ut.
– Förhoppningen och tanken när jag tar uppdrag är att jag sen inte ska behövas.
Obotlig optimist
Till vardags är Johanna sjuksköterska på hospis i Umeå och möter även där människor i deras svåraste stunder. I såväl jobbet som i hennes uppdrag får hon kraft från känslan av tacksamhet. Hon beskriver sig själv som obotlig optimist, som alltid försöker se det positiva.
– Att ha uppdrag handlar väldigt lite om mig, utan snarare om att lyfta andra. Man måste tro på människors egen kraft. Jag känner stor tacksamhet över att andra människor släpper in mig i sina liv. Ju mer man ger, ju mer får man också tillbaka – och då har man ännu mer att ge. Och så rullar det på, säger hon.
”Våra hjärtan räcker till”
Johanna har själv sex biologiska barn, men menar att hjärtat alltid har plats för fler. Sedan tio år tillbaka är hon och hennes man familjehem åt en pojke som varit hos dem sedan han var två år. De har också tagit emot jourhemsplaceringar.
– När man tar uppdrag som handlar om barn får man gå all in. Man kan inte bara ge litegrann, utan tar ju in dem med hela sitt hjärta. Vi har inte reserverat vår kärlek på grund av tidsaspekten, utan har förbehållslöst knutit an. Vi är en vanlig familj med vanliga problem, men vi är en familj som har plats för en till. Våra hjärtan och vår tid räcker till.