Ola Kuremyr har en bakgrund med missbruksproblematik. Han vet hur viktigt det är att få professionell hjälp och att ha trygga medmänniskor omkring sig under tillfriskningsarbetet. Han vet också att man lättare håller sig frisk genom att hjälpa andra i samma situation. Idag är han biträdande övervakare till män med en bakgrund inom missbruk, kriminalitet och våld i nära relationer – och är övertygad om att hans egen bakgrund är en fördel.

Ola bor i Kungsgården, ett samhälle väster om Gävle, och beskriver sig som en föreningsmänniska. Sedan 80-talet har han varit engagerad i facket, haft olika förtroendeuppdrag och till viss del även varit politiskt engagerad. Idag är han medlem i Västra Gästriklands frivilliga samhällsarbetare och sitter med i RFS förbundsstyrelse. Vägen dit började i hans eget tillfriskningsarbete.

– Jag har en bakgrund med missbruksproblematik och deltog under många år i ett frivilligt självhjälpsprogram. Under dessa år blev det allt tydligare för mig hur viktigt det är för personer i min sits att få professionell hjälp.

Det ledde Ola till en gruppterapi för män i kris. Gruppen bestod av män som antingen hade sökt sig dit själva, på inrådan från Socialtjänsten, eller män som var dömda till vård.

– Kristerapin hade väldigt goda resultat för många män, och därigenom för otaliga familjer, min egen inräknad.

Tyvärr drog sig Kriminalvården ur finansieringen för denna vårdform och gruppterapin försvann. Ola hade dock under sin egen resa och mognadsprocess lärt sig att det bästa sättet att hålla processen igång var att själv finnas till hands för andra som behöver hjälp i sin mans- och papparoll.

Första uppdraget – en långtidsdömd

2005 fick Ola erbjudandet av en terapeut på Gävleanstalten om att bli kontaktperson till en långtidsdömd. Formellt sett var det Frivården som förordnade uppdraget.

– Det var en kille som hade ägnat sig åt väldigt grov brottslighet. Han bland annat hade bragt människor om livet. I början av sin process, då han insåg vad han hade ställt till med, var han helt sluten och tyckte inte att han var värd att rehabiliteras. Men så fick han förtroende för en terapeut på Gävleanstalten och började sakta öppnade upp sig, ”lyfta på huvudet” och ta emot lite hjälp och kärlek.

Ola åkte till Gävleanstalten för att besöka mannen och konstaterar att det var ganska stelt de första två besöken, men efter hand växte förtroendet och Ola kände att han började betyda mycket för mannen. De pratade om allt från vilka självhjälpsprogram som fanns på utsidan till vilka utbildningar och branscher det kunde vara smart att söka sig till när mannen kom ut.

– Längre fram, när förtroendet var etablerat, kunde vi till och med prata om hans syn på sin gärning, möjligheten att kunna se ett värde hos sig själv, hur han skulle kunna hantera livet framöver med tanke på vad han gjort, den omöjliga uppgiften att gottgöra och så vidare.

Ola har inte längre något formellt uppdrag av Frivården men håller ändå kontakten med den långtidsdömde. Ola är en av de personer som mannen har telefontid till och han har fortsatt besöka honom. Kriminalvården har dessutom medgett lite längre besök trots att Ola inte längre har något uppdrag, eftersom han är den enda personen på utsidan, utan uniform, som mannen successivt har byggt upp ett förtroende till.

– Jag tror att den här mannen känner att han kan lita på mig och vågar be mig om hjälp eftersom han ser att jag inte är perfekt, men att jag trots det mår jag bra idag och kan leva ett vanligt liv. Jag hade nog själv haft svårt att be en person om hjälp om den framstod som perfekt.

Lokal förening gav ökat engagemang

I samband med att han fick uppdraget med den långtidsdömde mannen blev Ola medlem i en övervakarförening i Gävle. När man sedan startade en RFS-förening i hans hemkommun flyttade han sitt medlemskap dit och engagemanget ökade alltmer.

Idag är Ola biträdande övervakare (f.d. lekmannaövervakare) för en person med bakgrund inom drogrelaterad brottslighet. Han ber själv om just den kategorin män, på grund av sin egen bakgrund och för att han känner att han mycket att ge dem. Han betonar dock att männen måste ha börjat jobba med sig själva och är mottagliga för hjälp.

– Vi går ut och promenerar, springer en runda, fiskar eller gör sällskap till ett möte i någon självhjälpsgrupp. Vi pratar också om allt praktiskt som de behöver ta tag i. Om man har varit kriminell största delen av livet och varken har jobbat, haft körkort eller fast bostad under åtskilliga år så kan det behövas någon som ”vet vägarna” in i vardagen igen. De här männen upplever ofta att de har övermäktigt mycket att ta hand om och då hjälper jag dem att sortera vad som är viktigast här och nu.

Men det är inte bara Olas klienter som blir hjälpta. Han beskriver vad han själv får ut av rollen som frivillig samhällsarbetare.

– Jag känner att jag är som ett gångjärn mellan Kriminalvården och civilsamhället. Tack vare min egen bakgrund, och att jag jobbar och lever i civilsamhället, kan jag mycket om båda världar. Dessutom fungerar uppdraget lite som hjälp för mig själv. Jag blir peppad att hålla en bra kondition på mitt eget tillfrisknande, både fysiskt och psykiskt. Det får jag liksom på köpet.

”De behöver en medmänniska – oavsett varifrån de kommer”

Ola sitter med i RFS förbundsstyrelse och har särskilt ansvar för kriminalvårdsfrågorna. Han tycker att en av deras absolut viktigaste uppgifter är att få förbundets medlemmar att förstå hur viktiga och behövda de är. Just nu försöker de bland annat ”konvertera” alla som hjälpte till som kontaktpersoner och gode män under flyktingströmmen för ett antal år sedan.

– Det här är personer som vill bidra och hjälpa. De har redan stor erfarenhet av att hjälpa till med myndighetskontakter, lån, jobb, bostad och så vidare och lika gärna som att hjälpa en ensamkommande flykting kan de hjälpa en person som släpps ur fängelset. De behövs!

Han menar att oavsett varifrån man kommer, som flykting från ett annat land eller från fängelset, behöver man en medmänniska i sin närhet som inte är en myndighetsperson. En person som inte måste kolla i ett styrdokument för att svara på en fråga, en person som respekterar och tar dem på allvar, som de vuxna personer de är och oavsett vilka svårigheter de har haft.

– I samhällsdebatten lutar många åt högre straff, men om vi ska långtidsdöma människor måste vi också tänka på att de faktiskt kommer ut i andra ändan. Då är det oerhört viktigt att det finns kontakter mellan civilsamhället och kriminalvården, helst i flera år innan de släpps fria.

Ola avslutar med att betona den tacksamhet han känner mot Kriminalvården för att de valde att behålla lekmannaövervakarna i sina styrdokument. Han beskriver att det har funnits en osäkerhet kring om Kriminalvården ska fortsätta anlita personer från civilsamhället, men att det hela tog en vändning och man beslutade att det skulle tillsättas biträdande övervakare. De blev dessutom ännu tydligare med allt från övervakarnas utbildningsförutsättningar till rapportering.

– Det känns som att förståelsen för vårt uppdrag har blivit ännu större och att vi tas ännu mer på allvar. Det gör mig både stolt och glad!