”Jag tror inte alla vet att uppdraget finns”

När det är absolut nödvändigt kan personer få vård mot sin vilja, tvångsvård. Det är en behandlingsform som kan upplevas som mycket kränkande och där det kan vara utmanande att ha koll på sina rättigheter och hitta vägar tillbaka. Annett har uppdraget stödperson, en medmänsklig kontakt som är helt fristående från vården. Hon kommer själv från en familj som alltid har engagerat sig för de som har det svårt. ”Det pratas ju så mycket om att alla ska ha sin plats och att samhället måste hjälpa till, då måste man ju också göra det. Det är så här jag tycker samhället ska fungera”.

Ett socialt stöd som bryter isolering

Redan som barn åkte hon med sin familj och sjöng på äldreboenden. Under den timmen som man var där kanske man gjorde någons dag, säger Annett. Det som funnits med sedan barnsben har också fortsatt att vara en del av livet. Det första frivilliguppdraget var som biträdande övervakare inom frivården. Efter det har hon varit ledsagare och sedan 2014 är hon stödperson.

Patienter som vårdas enligt psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller är dömda till rättspsykiatrisk vård (LRV) har rätt till en stödperson, om de önskar. Som stödperson handlar det om att vara ett socialt stöd och att försöka utöka nätverket runt personen. Man har regelbunden kontakt och sms:ar nästan varje dag, ibland pratar vi i telefon och så försöker vi ses ungefär varannan vecka. Alla möten ser olika ut men ofta tar man en promenad, fikar eller äter lunch på stan.

När man får uppdraget är det Patientnämnden som matchar en mot patienten utifrån ålder, bakgrund och intresse. En av de personerna som Annett är stödperson åt idag är troende och i det fallet underlättar det att jag kommer från en kristen familj, berättar hon.

Det kan vara du och jag som sitter där en dag

Man kan möta jättesjuka personer och det kan finns fördomar inför det. När man väl sitter där är det med en medmänniska som har bekymmer. Jag tror att okunskapen bottnar i att man inte riktigt vet vad det är för människor. Men det skulle kunna vara du och jag som sitter där en dag.

En som jag är stödperson åt nu har verkligen gjort en personlig förändring i hur hen tänker om sitt liv. Från en trasslig uppväxt där hen som väldigt ung började ta droger och begå brott till att allt eskalerade och personen gick in i någon form av psykos och dömdes till rättspsykiatrisk vård. Numera är hen drogfri och kan titta på det där på ett annat sätt, berättar Annett. Det gäller att kunna stötta i någon riktning, man får ju vara en liten påminnelse ibland när patienter har sina dippar. Som när någon hör av sig och berättar att man är så himla drogsugen. Då får man försöka få individen att tänka annorlunda och som i det här fallet påminna om vad hen skulle förlora. Det kan ta tid att bygga en relation men så värdefullt att få förtroendet när någon hör av sig innan det har gått för långt.

Det här med att veta vad personen behöver och hur mycket man kan fråga kan ibland vara en utmaning. Men jag har lärt mig att inte fråga för mycket i början utan det få ta den tid det tar. Jag brukar inte fråga vad de är dömda för och så utan det får de berätta själva, om de vill. Att hjälpa andra gör också, om man ska vara lite självisk, att man mår bra i magen när man har gjort någonting bra för någon annan. Jag tänker att man utvecklas ganska mycket själv och man får jobba med sina fördomar, säger Annett.

Behovet i samhället är stort men kunskapen om uppdragen är alldeles för låg

Jag tror generellt att det saknas information och att alla inte vet om att uppdraget som stödperson finns. Annett upplever att engagemanget i samhället var större för ett par år sedan. Man tog sig mer tiden för andra. Man har så mycket med sitt och att förverkliga sig själv. Det är klart att det tar tid från mig, men om jag verkligen vill göra någon skillnad i samhället så är det tid jag får ta. Det är många som klagar på hur samhället är och sen kanske man inte tänker att man kan göra någon skillnad men det kan vara bara sådana här små grejer tänker jag. Gemene person borde kunna lägga en timme i månaden och träffa en medmänniska. Istället lägger vi tiden på onödiga saker, som att sitta och scrolla flera timmar med mobilen.

Vi måste hjälpas åt oavsett vad det är man engagerar sig i – barn, föreningar eller att jobba med personer som behöver någon i vardagen. Alla kan bidra och samhället behöver bidra, det är inte bara en regering som styr och bestämmer utan vi är ju samhället – allihop, det är så jag ser det. Jag tror på att det kanske kommer en ny våg av engagerade medmänniskor, avslutar Annett hoppfullt.