Sara Rooth

När det är absolut nödvändigt kan personer få vård mot sin vilja, tvångsvård. Det är en behandlingsform som kan upplevas som mycket kränkande och där det kan vara utmanande att ha koll på sina rättigheter och hitta vägar tillbaka. Annett har uppdraget stödperson, en medmänsklig kontakt som är helt fristående från vården. Hon kommer själv från en familj som alltid har engagerat sig för de som har det svårt. ”Det pratas ju så mycket om att alla ska ha sin plats och att samhället måste hjälpa till, då måste man ju också göra det. Det är så här jag tycker samhället ska fungera”.

Ett socialt stöd som bryter isolering

Redan som barn åkte hon med sin familj och sjöng på äldreboenden. Under den timmen som man var där kanske man gjorde någons dag, säger Annett. Det som funnits med sedan barnsben har också fortsatt att vara en del av livet. Det första frivilliguppdraget var som biträdande övervakare inom frivården. Efter det har hon varit ledsagare och sedan 2014 är hon stödperson.

Patienter som vårdas enligt psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller är dömda till rättspsykiatrisk vård (LRV) har rätt till en stödperson, om de önskar. Som stödperson handlar det om att vara ett socialt stöd och att försöka utöka nätverket runt personen. Man har regelbunden kontakt och sms:ar nästan varje dag, ibland pratar vi i telefon och så försöker vi ses ungefär varannan vecka. Alla möten ser olika ut men ofta tar man en promenad, fikar eller äter lunch på stan.

När man får uppdraget är det Patientnämnden som matchar en mot patienten utifrån ålder, bakgrund och intresse. En av de personerna som Annett är stödperson åt idag är troende och i det fallet underlättar det att jag kommer från en kristen familj, berättar hon.

Det kan vara du och jag som sitter där en dag

Man kan möta jättesjuka personer och det kan finns fördomar inför det. När man väl sitter där är det med en medmänniska som har bekymmer. Jag tror att okunskapen bottnar i att man inte riktigt vet vad det är för människor. Men det skulle kunna vara du och jag som sitter där en dag.

En som jag är stödperson åt nu har verkligen gjort en personlig förändring i hur hen tänker om sitt liv. Från en trasslig uppväxt där hen som väldigt ung började ta droger och begå brott till att allt eskalerade och personen gick in i någon form av psykos och dömdes till rättspsykiatrisk vård. Numera är hen drogfri och kan titta på det där på ett annat sätt, berättar Annett. Det gäller att kunna stötta i någon riktning, man får ju vara en liten påminnelse ibland när patienter har sina dippar. Som när någon hör av sig och berättar att man är så himla drogsugen. Då får man försöka få individen att tänka annorlunda och som i det här fallet påminna om vad hen skulle förlora. Det kan ta tid att bygga en relation men så värdefullt att få förtroendet när någon hör av sig innan det har gått för långt.

Det här med att veta vad personen behöver och hur mycket man kan fråga kan ibland vara en utmaning. Men jag har lärt mig att inte fråga för mycket i början utan det få ta den tid det tar. Jag brukar inte fråga vad de är dömda för och så utan det får de berätta själva, om de vill. Att hjälpa andra gör också, om man ska vara lite självisk, att man mår bra i magen när man har gjort någonting bra för någon annan. Jag tänker att man utvecklas ganska mycket själv och man får jobba med sina fördomar, säger Annett.

Behovet i samhället är stort men kunskapen om uppdragen är alldeles för låg

Jag tror generellt att det saknas information och att alla inte vet om att uppdraget som stödperson finns. Annett upplever att engagemanget i samhället var större för ett par år sedan. Man tog sig mer tiden för andra. Man har så mycket med sitt och att förverkliga sig själv. Det är klart att det tar tid från mig, men om jag verkligen vill göra någon skillnad i samhället så är det tid jag får ta. Det är många som klagar på hur samhället är och sen kanske man inte tänker att man kan göra någon skillnad men det kan vara bara sådana här små grejer tänker jag. Gemene person borde kunna lägga en timme i månaden och träffa en medmänniska. Istället lägger vi tiden på onödiga saker, som att sitta och scrolla flera timmar med mobilen.

Vi måste hjälpas åt oavsett vad det är man engagerar sig i – barn, föreningar eller att jobba med personer som behöver någon i vardagen. Alla kan bidra och samhället behöver bidra, det är inte bara en regering som styr och bestämmer utan vi är ju samhället – allihop, det är så jag ser det. Jag tror på att det kanske kommer en ny våg av engagerade medmänniskor, avslutar Annett hoppfullt.

Uppdraget som ger guldkant till Birgittas eget liv, på samma sätt som till huvudmannens

Det hann knappt gå ett år som pensionär sen kände Birgitta att hon ville få ut mer av livet. Av en händelse mötte hon på IKEA två representanter från överförmyndarenhet som berättade om uppdraget god man och förvaltare. Uppdraget som Birgitta tidigare bara hade hört talas om visade sig bli en berikande guldkant till livet som pensionär. Drygt 100 000 individer är i behov av en god man eller förvaltare. Birgitta är en av många med uppdraget. Men behovet är stort och fler behövs.

En timme ren glädje i månaden

Det var på den vägen det började. Jag blev förvaltare åt en man som hade gått livets hårda skola och var på väg ur en dålig miljö med mycket skulder, lätt utvecklingsstörning och usel skolgång. Jag har hjälp honom i flera år, skaffat praktik och peppat att han ska utbilda sig och nu plötsligt så har han en framtid med både jobb och utbildning. Det är fantastiskt att se honom och det har såklart varit det tufft att få honom dit han är nu men tänk att det går att lyfta människor som är trasiga.

Birgitta berättar vidare om de uppdrag hon har. Jag är också god man för två dementa personer vilka jag hjälper att söka bidrag samt sköter kontakten med myndigheter och boende. När jag kommer till en av dem ropar hen alltid glatt, ”Titta där kommer min lektant”. Det gör mig varm långt in i själen. För mig är det en timme ren glädje i månaden.

Att kunna samarbeta och bry sig om andra – viktiga egenskaper i uppdraget

Egentligen är det ingen specifik erfarenhet som krävs för uppdraget. Att ha grundläggande koll på vardagsekonomi är naturligtvis en fördel men det viktigaste är att man bryr sig om andra, menar Birgitta. Med en beteendeutbildning och erfarenhet av att coacha och lyfta andra föll det sig ändå rätt naturligt för henne att själv komma in på banan som god man och förvaltare. Hon menar att det allra bästa med uppdraget är när huvudmannen, utifrån sina förutsättningar, lyckas gå framåt i sitt liv. Jag mår bra när jag kan göra min huvudman glad, säger hon.

Birgitta är tydlig med att det kan finnas utmaningar i uppdraget och att man kan hamna i jobbiga situationer, till exempel med anhöriga. Att kunna samarbeta med många människor och med olika samhällsinsatser som myndigheter, boenden och kommuner är därför en viktig egenskap. Detta är också är något som kan vara tidskrävande, vilket kan vara bra att vara förberedd på.
I slutändan gäller det att alltid hitta en lösning som är för huvudmannens bästa, att se till att min huvudman mår bra det är mitt uppdrag, menar Birgitta.

Personliga erfarenheter och drivkraften att fortsätta hjälpa

Uppdragen är väldigt varierande och jag är noga med att själv välja vilka som passar mig. Ett av uppdragen är för en ung man med en neuromuskulär sjukdom och det är tufft att se honom bli sämre och sämre. Många kanske är skygga inför olika diagnoser. Det kan också handla om en hel del okunskap men där har jag har egen erfarenhet. Birgitta berättar om sina två söner, Jörgen och Håkan. Båda föds med sjukdomen Leach Nyhan syndrom som liknar en svår CP skada. Precis allt var trasigt i kroppen men de var normalt begåvade, säger hon. På den tiden blev Birgitta tillsagd av läkarna, att det bästa för sönerna var att lämna på institution, något hon vägrade. Det blev en lång och tuff resa som ensamstående och där ingen hjälp fanns att få i samhället. Samtidigt beskriver hon tiden med sönerna som ett härligt liv, den tid jag fick med dem.

Håkan och Jörgen gick bort, 17 respektive 25 år gamla. Med allt som hon själv gått igenom reste sig Birgitta och började hjälpa andra anhöriga. 1991 startade hon en anhörigförening i mellanskåne vilken hon snabbt fick att växa från noll till cirka 600 medlemmar. Drivkraften finns i kärleken till livet och att inte parkera sig i sorgen. Jag har ett val och det upp till var och en men jag är nog född sådan här eller så har livet gett mig det men jag får så otroligt mycket tillbaka och jag är full av energi.

Medlemskapet ger kunskap och gemenskap i uppdraget

Numera är Birgitta, vid sidan av uppdragen, kanslist i Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare i Malmö. Det är hon som ser till att nya medlemmar får ett fint välkomnade. Jag vill ge en kickstart till alla medlemmar, höra om deras förväntningar och ge dem trygghet i sina uppdrag. Hon själv säger sig få god hjälp i uppdraget via en kompetent styrelse, grundutbildningar samt kunskapsutbyte i mötet med andra medlemmar.

Vi frågar hur Birgitta ser på framtiden hon funderar lite och säger sen, jag brukar säga till mig själv att nu får jag väl sluta att jag måste trappa ner men så länge jag förmånen att vara frisk och huvudet fungerar. Att ta på sig ett uppdrag det är att ge sig själv en guldkant i livet och på samma sätt kan jag ge en guldkant till mina huvudmän.

Att erbjuda en trygg vardagsmiljö

Det finns olika typer av familjehem utifrån att barnens behov ser väldigt olika ut. En stöd- och kontaktfamilj ger stöd till andra familjer när barnen behöver komma hemifrån ibland. En jourfamilj är mer när det kan bli akut, att barnet behöver skydd eller stöd och så fort som möjligt måste komma till en familj.

– Till oss kom det en tjej i januari 2024 som vi blev jourfamilj för. Hon bodde hos oss ända till augusti samma år. Efter det hade vi ett kortare uppdrag och den ungdomen var hos oss under bara en vecka. Och, så är det med uppdraget som jourfamilj. Att det kan handla om både kortare och längre uppdrag beroende på barnets bakgrund. Det kan handla om att föräldrarna inte kan ta hand vårdnaden och det viktiga är att ge de barnen en trygg vardag med allt vad det innebär från middagar, stöd i skolan och hjälp till och från fritidsaktiviteter. Det handlar inte bara om att kunna erbjuda ett rum, även om barnen bör ha det, menar Christer. Att kunna komma undan och vara själv för en stund är också viktigt. Jag känner att det är lugn och ro de behöver samtidigt som det ska vara aktiviteter men just att dom få ro att bearbeta det som kanske har hänt och kunna göra det i sin egen takt.

Han är själv pappa till en vuxen dotter med egen familj men har utöver det ingen tidigare erfarenhet av själva uppdraget. Däremot har hans fru mycket erfarenhet av att jobba med framför allt ungdomar. Som ny jourfamilj är han därför tacksam över de utbildningar han fått via kommunen och där fått lära mer att hantera olika situationer som kan uppstå. Via medlemskapet i RFS är han också försäkrad och går ofta på de föreläsningar som lokalföreningen erbjuder. Det är viktigt att ges möjlighet att träffa andra för att kunna dela erfarenheter med varandra.

Viktigt att vara den som lyssnar, har förståelse men samtidigt kan sätta ramar

Det som kanske är den största utmaningen är att du inte vet alla gånger exakt vad som ligger i ryggsäcken. I början är det bra att lyssna och att på ett avväpnat sätt bryta isen och få personen att skratta, le och skapa en lättsam stämning. Det viktigaste är att få barnen att känna sig trygga och få upp självkänslan och skapa ett förtroende så att dom kan gå stärkta ifrån oss och så småningom kan se livet på ett ljusare sätt.

Samtalen med barnen och då framför allt ungdomarna är en helt annan typ av dialog menar Christer. De har ett lite annat språk och jag kanske pratar lite vuxet med dem men det går inte heller att prata bebisspråk med en 14-åring. Jag tror att det snarare gör att de känner sig bekräftade och blir tagna på allvar. I slutändan handlar det om att man vill göra så bra ifrån sig som möjligt. Det gäller också att vara lite på sin vakt. Ungdomar över lag i den åldern kan ha en tendens att hitta på saker och testa gränser. Då behöver man kunna sätta ramar även om det inte är stora grejer, som att man säger att man ska gå på ett café men så går man någon helt annanstans. Man får hela tiden ha kontakt med omgivningen och ha telefonnummer till bästa vännerna. Precis som i alla andra familjer är det bra att ha bestämde rutiner som sovtider, mobilanvändning och hur länge man får vara ute med kompisar.

Christer lyfter känslan att se någon växa. Som tjejen som bodde hos oss under en längre period. Hon höll på med kampsport vilket var bra för balansen men inte minst för självkänslan. Det märktes i slutet av tiden hon var hos oss, hur mycket hon växt i sig själv. Många har frågat om det är min dotter vilket har varit viktigt att prata med henne om, vad hon är bekväm med. Vi kom fram till att säga en vän till familjen och det kändes kärleksfullt och fint och framför allt något hon kände sig nöjd och trygg med.

Ett sätt att på riktigt hjälpa en annan människa

Det finns ett enormt behov av hjälp ute i samhället och en ohälsa som konstant växer. Utöver sitt uppdrag som familjehem är Christer också kontaktperson. Han drivs av att hjälpa till i samhället. Att få göra någonting på riktigt, inte som inom politiken där vi kan ha ett förslag, en motion men som egentligen bara är en massa byråkrati. Men här är det någonting som är på riktigt, för du hjälper en annan människa. En människa som du har framför dig, det är liksom rakt in i verkligheten. Du kanske kan tänka dig att skänka till organisationer men skillnaden är att du här går in direkt och hjälper och det är på riktigt.