Uppdraget som kontaktperson innebär att man går in i en specifik roll. Men hur tar man an sig rollen när det inte finns några instruktioner om hur en kontaktperson ska vara, och när man i uppdraget oftast står helt ensam? Detta har jag tittat närmare på i en intervjustudie med personer som har olika erfarenheter av uppdraget som kontaktperson.

Det finns inte mycket forskat kring kontaktpersoner, liksom kring andra frivilliga samhällsarbetare, vilket är förvånansvärt med tanke på de tusentals insatser som utförs varje dag. Därför var det särskilt intressant och dessutom helt avgörande att prata med kontaktpersonerna själva om hur de ser på sina uppdrag. Till studien intervjuade jag åtta personer som hade pågående uppdrag enligt Socialtjänstlagen. Och de delade med sig.

Ett ideellt uppdrag?

I studien jämfördes kontaktpersonernas beskrivningar av sina roller med kunskap om hur personer som utför ideella insatser ser på sitt engagemang. Och det visade sig att det finns flera likheter mellan kontaktpersonerna och andra frivilliga. Till exempel är meningsfullhet ett bärande tema för båda uppdragen, uppdragen ger mening genom att man får göra nytta för andra människor. Men det finns även några skillnader och en av de mest intressanta är känslan av gemenskap, de som utför frivilliga insatser beskriver gemenskapen som uppdraget ger som en av de viktigaste aspekterna i sina engagemang. Den aspekten saknas för kontaktpersonerna eftersom uppdraget genomför man som sig själv, i sitt eget namn, inte som en av en grupp volontärer som ofta ingår i en frivilligorganisation. Kontaktpersonerna upplever inte heller någon gemenskap med socialtjänsten även om det är dem som uppdraget kan diskuteras med, kontakten med socialsekreteraren är ofta begränsad. Uppdraget som kontaktperson upplevs därmed både som ett ideellt och som ett privat engagemang.

Farsa, coach, medmänniska

Rollen som kontaktperson föds under själva uppdraget, i samklang med den som man stödjer. Ingen av de intervjuade kontaktpersonerna hade fått någon utbildning inför sina uppdrag och introduktionen skedde oftast genom en beskrivning av personen som skulle få stödet. Det kräver lyhördhet och självkänsla. Kontaktpersonerna i studien beskriver hur de anpassar sig efter individernas behov, och därför kan de beskriva sina roller med olika innebörd: för en är man en farsa, för en annan en coach, för en tredje en medmänniska. Fördelen med denna självständiga process är att kontaktpersonerna får direkt återkoppling, de ser resultat av sina insatser. Och detta upplevs som oerhört belönande:

”..det här är Micke (namnet utbytt) som engagerar sig utifrån bästa förmåga. Och det är kanske där energin uppstår för mig själv: shit, JAG gör nånting som är bra liksom”.

Nackdelen är att kontaktpersonen kan hamna i situationer där man känner sig osäker och gränsdragningar mellan rollen och privatlivet kan vara svåra. Frågan är vilket stöd som kontaktpersonerna behöver, och vill ha, för att ha de bästa förutsättningarna för uppdragen.

Stödet för kontaktpersonerna

De flesta kontaktpersonerna som intervjuades i studien beskrev att de inte känner behov av mer stöd från socialtjänstens sida än de får idag. Det viktiga för dem är att ha ett namn på en person att ringa till om behovet uppkommer. Däremot lyftes utbyte av erfarenheter med andra kontaktpersoner som en relevant form av stöd. Något som de flesta dock inte erbjöds idag. En sådan stödform skulle eventuellt kunna stärka känslan av gemenskap vilket, som nämnts tidigare, är en viktig faktor för dem som utför ideella insatser.

Sini Teng

Vill du läsa hela studien ”Farsa, coach, medmänniska -En studie om rollen som kontaktperson inom socialtjänsten” så finns den att ladda ned här: http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1381598&dswid=1522