2019-06-24

I senaste numret av Tidskrift för kriminalvård har RFS skrivit debattartikeln ”Lekmannaövervakare viktiga aktörer i det brottsförebyggande arbetet”

Dagens nyheter uppmärksammade nyligen att antalet lekmannaövervakare drastiskt har minskat de senaste åren. Detta är en negativ utveckling som Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare, RFS, kämpat länge för att vända. Efter en tät dialog med Kriminalvårdens huvudkontor vet vi nu att insatsen inte kommer att avskaffas, vilket vi under en tid befarade. Vi vet att det görs ett utvecklingsarbete centralt för att förtydliga den frivillige övervakarens roll och utbildningen för lekmannaövervakare ska ses över. Det finns även planer på att tydligare lägga in moment om samarbetet med frivilliga och civilsamhället i utbildningen för frivårdsinspektörer. Detta ger hopp inför framtiden, men med tanke på att Kriminalvården varnat för kommande nedskärningar i det brottsförebyggande arbetet finns det också anledning till oro. Risken är att arbetet med de frivilliga fortsatt blir lågprioriterat om inte resurser avsätts för detta arbete lokalt.

Varför är det då så viktig med de frivilligas inslag i en övervakning?

Lekmannaövervakare är viktiga aktörer i det brottsförebyggande arbetet. De finns ofta i klientens närområde, är tillgängliga utanför kontorstid och kan bidra till att stärka individens nätverk och tillit till andra människor. I dagens samhälle med ökade klyftor och känsla av utanförskap tror RFS att dessa frivilliga är ännu viktigare brobyggare än förr. Många av dessa individer har sedan tidigt i livet haft kontakt med många myndighetspersoner; att vetskapen om att lekmannaövervakaren gör detta frivilligt för just mig blir betydelsefullt i sig. Lekmannaövervakaren står också för en kontinuitet i en tid då det ofta är stor omsättning på handläggare, såväl inom Kriminalvården så som socialtjänst och andra myndigheter.

Professionella insatser och evidensbaserade metoder är viktigt och ska vara en naturlig del i en modern myndighet, men för att skapa hopp om förändring och vilja att ta emot hjälp är stödet från en frivillig en viktig pusselbit. Enligt Kerstin Svensson, forskare på Socialhögskolan i Lund, finns det stark evidens för att sociala band och förankring i samhället är viktigt vid återanpassning. Utan insatser som tillgodoser den mellanmänskliga aspekten är återanpassningen dömd att misslyckas.

Även ur ett samhälleligt perspektiv är möjligheten för medborgare att engagera sig via lagreglerade frivilliguppdrag något unikt och värt att värna i en demokrati. Denna aspekt av frivilliguppdragen, att uppdragstagaren genom att stödja en klient får ökad insyn i myndighetens arbete, kallar RFS medborgarinsyn. En aspekt av detta är även att myndigheterna via uppdragstagaren och dess eget nätverk kan nå ut med kunskap till fler och på sikt öka förtroendet för verksamheten.

I dag görs många satsningar på att bryta segregation och öka inkluderingen i samhället. Här ser RFS att de lagreglerade frivilliguppdragen skulle kunna användas i större utsträckning och mer medvetet i detta syfte. Att utföra dessa frivilliguppdrag är även stärkande för uppdragstagaren själv, det känns meningsfullt och bidrar till människors delaktighet i samhället. RFS fick möjligheten att pröva denna idé i Borlänge under hösten 2018 med medel från Delmos, Delegationen mot segregation. Kartläggningen visade att myndigheterna anser att det ingår i de lagreglerade frivilliguppdragen att motverka segregation men att det inte är tydligt uttalat samt att det saknas en tydlig strategi för detta. Här finns en stor outvecklad potential.

RFS förhoppning är nu att Kriminalvården helhjärtat satsar på dessa frivilligkrafter och tar till vara på människors vilja att stödja varandra.

Detta anser RFS krävs för att vända utvecklingen kring lekmannaövervakare:

• Tydligt prioritera arbetet med lekmannaövervakare och tillsätt resurser så att frivården har tid att arbeta strukturerat med rekrytering, utbildning, handledning och uppmuntran av lekmannaövervakare.
• Öka personalens kunskap om syftet med lekmannaövervakare och vad som krävs i arbetet med frivilliga.
• Lyft statusen för lekmannaövervakare. Se dem som de nyckelfigurer i det brottsförebyggande arbetet som de kan vara.
• Arbeta strategisk med hur lekmannaövervakare (och de andra lagreglerade frivilliguppdragen) kan bidra till att bryta segregation och öka inkludering i samhället.
• Involvera insatsen lekmannaövervakare i hela Kriminalvårdens verksamhet. Allt från det enskilda ärendet till frivårdskollegiet, i handledningen för frivårdsinspektörer, rekryteringssatsningar av personal och i texter i personaltidningen Omkrim (som också alla lekmannaövervakare får) och så vidare.
•  Synliggör lekmannaövervakarnas roll i externa samarbeten, till exempel i lokalt brottsförebyggande arbete.
• Förordna lekmannaövervakare tidigt i verkställigheten; för de personer som dömts till fängelsestraff i god tid innan frigivningen. För långtidsdömda eller om tiden på häkte blir utdragen bör möjligheten att förordna en förtroendeman användas vilket knappt görs idag.
• Ha en konstruktiv dialog med RFS och civilsamhällets organisationer om hur lekmannaövervakarinsatsen kan utvecklas.
• Skapa rutiner inför att övervakningen upphör. Om det finns ett fortsatt behov av stöd kan det vara lämpligt att hjälpa klienten att ansöka om insatsen kontaktperson enligt SoL via socialtjänsten. Om båda parter vill kan det vara en fördel om lekmannaövervakaren kan fortsätta att stödja, men i rollen som kontaktperson.

Gunilla Sundblad
Förbundssekreterare

Minna Nyman Sabbadini
Kommunikatör

Texten är publicerad i Tidskriften för kriminalvård nr 2 2019

Läs nr 2 2019 av TfK digitalt här