”Det viktigaste är att vi finns till”
För Gunilla Moberg, 59 år, är det mänskliga mötet en grundläggande del av uppdraget som frivilligarbetare. Men under pandemin har Gunilla – som också tillhör en riskgrupp – fått hitta nya lösningar.
– Det viktigaste är att vi finns till.
Gunilla Moberg från Örnsköldsvik har varit frivillig samhällsarbetare under åtta år. Det var inget som hon själv sökte sig till, utan kom sig av en tillfrågan.
– Det började med att en väninna till mig frågade om jag kunde vara god man åt hennes son, och på den vägen är det, säger hon.
Idag har hon tre uppdrag: som stödperson, kontaktperson och god man.
”En annan typ av kommunikation”
Gunilla tillhör själv riskgrupp, så att genomföra sina uppdrag under pandemin har inneburit att hon har fått hitta nya sätt att hålla kontakten med sina brukare.
– Det blir en annan typ av kommunikation nu. Tidigare sågs vi en gång i veckan och sedan var det inte mer än så. Nu har vi istället haft tätare kontakt över telefon, men kortare samtal. Det har funkat bra både för dem och för mig. Kanske för att vi är kommunikativa. Men jag tänka mig att det är svårare om man inte är det.
Trots det tycker hon att det fysiska mötet är viktigt, att det är enklare att kunna se hur någon mår när man inte bara har rösten att gå efter.
– I somras kunde jag träffa tjejen jag är kontaktperson till utomhus och hitta på anpassade aktiviteter, som att bada. Och häruppe låg snön kvar till april så under våren kunde vi åka skidor också. Det har varit bra att också kunna ses. Att bara prata på telefon är inte optimalt i längden, säger hon.
En nyckelfaktor tror hon också är att vara lyhörd inför sin brukare, att hitta ett kontaktsätt som fungerar för just den personen.
– Den jag är kontaktperson till har jag till exempel känt under tio år, så vi hade ett etablerat sätt att kommunicera sedan tidigare. Med nya personer behöver man istället lära känna dem först och se hur deras behov ser ut.
Fyller viktig funktion
Att ha ett uppdrag som frivilligarbetare handlar mycket om att visa att man finns där, och att man står kvar, menar Gunilla. Oavsett om det pågår en pandemi eller inte.
– Många har det kämpigt och då fyller vi en viktig funktion. Men man behöver också kunna göra det inom en rimlig ram.
Gunilla är noga med sina egna gränser och med att få återhämtning.
– Min trädgård är min kraftkälla. Jag tycker också om att åka skridskor och skidor, bada och vandra. Det får jag energi av.