Uppdrag som stödperson berikar
2019-11-29
Urban Bodingh är 68 år och pensionerad polis sedan sju år tillbaka. Vid ett träningspass på Friskis & Svettis för några år sedan var det en man som föreslog att Urban skulle bli stödperson. Och precis så blev det.
Urban kliver in på caféet i centrala Sundsvall. Han har kört hit från Matfors där han numera bor, efter många år i huvudstaden. Han är lång, har en mörk stämma och naturlig pondus. Han berättar att han har arbetat som polis i drygt 40 år, att han numera är pensionär och alltså är stödperson sedan fem år tillbaka.
– Jag hade aldrig funderat på att bli stödperson men tänkte att jag alltid kan testa. Jag hade inte så mycket annat för mig och det känns bra att göra en insats, konstaterar han med ett leende.
Under åren har Urban har haft flera olika uppdrag som stödperson, alltid till människor med missbruksproblematik och koppling till psykiatrin. Några av uppdragen avslutades dock ganska snabbt.
– Känner man att det inte fungerar eller att personen inte vill ha mig där är det ingen vits att fortsätta, säger han.
Besök på rättspsykiatrin
Just nu är han stödperson till två män i Sundsvall, en i 30-årsåldern och en runt 50. Båda har en historia av alkohol- och drogproblem och är inskrivna på Rättspsykiatriska Regionkliniken Sundsvall. Det är dit Urban åker för att träffa dem en timme i veckan.
– Den yngre mannen har inte så många andra som besöker honom och jag ser att han skiner upp när jag kommer. Vi pratar mycket sport, speciellt fotboll, och andra saker som intresserar honom. Vill han prata om sina problem gör vi naturligtvis det, men aldrig på initiativ av mig. Det är psykiatrins uppdrag.
Om att inte ge upp
30-åringen har gång på gång fallit tillbaka i missbruket, mycket på grund av ”vänner” som lockar in honom på fel bana. Urban peppar mannen att orka stå emot nästa gång och det är lätt att undra om det inte känns tröstlöst ibland?
– Visst kan det kännas så ibland, men för det mesta tänker jag inte i de banorna. Jag har fått en relation till honom, blivit en slags vän, och då ger man inte upp i första taget. Att han vill fortsätta försöka räcker långt, menar Urban.
För en utomstående kan det verka tufft att vara stödperson till någon med just drogproblematik, men Urban tror att bakgrunden som polis har gett honom en trygghet som gör honom lämplig för uppdraget.
– Jag har lätt att ta situationen som den är, det har jag lärt mig den hårda vägen antar jag. Som polis är man ju också socialarbetare på något vis och det har jag användning av nu.
Stödperson som medmänniska
Urban verkar inte tycka att något känns speciellt svårt eller utmanande i uppdraget som stödperson. Stämmer det?
– Det stämmer nog, det är faktiskt inget som känns direkt svårt. Återigen beror det kanske på min bakgrund. Men jag är övertygad om att alla personer som har någon slags grundtrygghet i sig själva skulle klara att vara stödperson. Vi ska ju helt enkelt vara medmänniskor.
Avslutningsvis tittar Urban i backspegeln och beskriver vad uppdraget som stödperson har gett honom under de här åren.
– Det som framför allt berikar är att man får inblick i en annan människas liv. I mitt fall får jag bland annat en bild av hur tufft det är att vara ungdom idag, särskilt om man inte har någon direkt förankring i samhället. Att då kunna vara den trygga medmänniskan, och en god vän, ger en stor tillfredsställelse.