Biträdande övervakaren Eva Kälveskog, 72, är rutinerad. Det första uppdraget som frivillig samhällsarbetare fick hon för över 20 år sedan. Att fortsätta sitt arbete under pandemin har varit en självklarhet.

– Den psykiska ohälsan är mycket större nu och då är det ännu viktigare att bryta isoleringen, säger hon.

Idag är Eva biträdande övervakare åt tre personer, men hon har också uppdrag som förvaltare och kontaktperson.

– Jag brukar säga att jag trivs med mina busar. Man gör skillnad och det är samtidigt väldigt trevligt. Bakom fasaden och brotten finns en gullig medmänniska. De brukar sällan mötas med empati ute i samhället, och även om de avtjänat sina straff så blir vissa aldrig fria från människors fördomar. Det är tråkigt, säger hon.

Eva har både unga och gamla och kvinnor och män som brukare. Men övervägande delen är unga män.

– Jag blir lite som en mormor för dem, och många känner sig trygga för att jag är lite äldre. Man går med ficklampan först och lyser, och när man lärt känna dem byter man plats. Det handlar om att vara en förebild, säger hon.

Använder sig av videosamtal

Under sommaren har hon kunnat träffa sina klienter och brukare utomhus. De har också kontinuerliga samtal via skype, facetime eller facebook messenger.

– Man får bättre dialog om man ser varandra. Kroppsspråket utgör halva kommunikationen. Den psykiska ohälsan är mycket större under corona och då är det ännu viktigare att bryta isoleringen och hålla kontakten, säger hon.

Men att vara frivilligarbetare kan också vara utmanande, i synnerhet under en pågående pandemi.

– Det är viktigt att inte ge upp. Det är många gånger tufft och man stångar pannan blodig. Men plötsligt säger någon; ”tack för att du stod kvar och för att du finns”. Det ger glöd hålla på ett tag till. Vi har också en fantastisk frivård i Gävle som stöttar med samtal.

Naturen ger energi

Eva är pensionär men jobbar 25 procent inom Kriminalvårdens frivård utöver sina uppdrag som frivillig samhällsarbetare.

Var får du kraft ifrån?

– Vanligtvis får jag energi av att gå utbildningar, men nu blir det ju inget sådant. Men jag tycker också om att vara i naturen. Jag åker ut med husbilen och sätter mig på en stubbe i någon skog och tomglor. Det är rogivande och kravlöst.

En annan hörnsten är erfarenhetsutbytet inom RFS. Eva är ordförande i Gävles lokalförening sedan snart sju år tillbaka, och har varit medlem i föreningen i 15 år.

– Genom RFS har man har alltid ett nätverk och bollplank. Föreningen ger också god kamratskap, och man får glöd och input till att fortsätta jobba. Tillsammans är vi starka!