2017-04-18

I senaste numret av Omkrim uppmanar Jenny Ögren, RFS förbundsordförande, Kriminalvården att prioritera arbetet med lekmannaövervakare.

Andelen klienter med lekmannaövervakare har minskat för femte året i rad. Från att legat på 54 procent år 2009 så var den år 2015 nere på 39 procent. När det gäller klienter under 21 år är siffran nu nere på 33 procent.

Utvecklingen oroar oss inom RFS. Vi ser inte att lekmannaövervakare skulle vara mindre viktiga i dagens kriminalvård, snarare tvärtom. Personalomsättningen i myndigheten är hög och tjänstemännen ska fokusera på utredning och behandling vilket gör det mänskliga mötet väldigt styrt.

Under några år på 00-talet jobbade jag med Polisens volontärer. När den inledande nyfikenheten över fenomenet lagt sig ställde sig fler och fler poliser och civila tjänstemän frågan – vad ska vi ha dem till? Det blev startskottet för en intensiv vidareutbildning i frivilligkunskap. Vi som arbetade i Volontärprojektet inom polisen träffade forskare och organisationer för att lära oss mer och försöka förstå det komplexa i mötet mellan frivillighet och offentlig verksamhet.

När vi hade argumenten och motiven klara för oss gav vi oss ut på turné bland ledningsgrupper och polisstationer, APT:n och fikarum. Och långsamt men säkert ändrades attityden mot volontärerna, från skeptisk till att se dem som en resurs i det lokala brottsförebyggande arbetet.

Inom kriminalvården tror jag att precis samma vision behöver förmedlas som gjordes för några år sedan inom polisen. Varför ska vi ha lekmannaövervakare? Vad bidrar de med i det återfallsförebyggande arbetet? Jag brukar beskriva att lekmannaövervakare står för kontinuitet och ett möte i ögonhöjd. Utan krav på att utreda, behandla, utvärdera, kontrollera eller prestera. De ska vara sig själva och dela med sig av sin vardagskunskap. Lekmannainslaget är inte ett komplement till frivården utan en alldeles egen insats som per definition inte kan utföras av en tjänsteman. Enligt Kerstin Svensson, forskare på Socialhögskolan i Lund, finns det stark evidens för att sociala band och förankring i samhället är viktigt. Utan insatser som tillgodoser den mellanmänskliga aspekten är återanpassningen dömd att misslyckas.

Kriminalvården har i uppdrag att samverka med civilsamhället och uttrycker ofta att det är viktigt. RFS upplevelse är tyvärr att dialogen försämrats senaste tiden och när vi får komma in är det ofta i ett sent skede. RFS har lång erfarenhet när det gäller lekmannaövervakare och vill fortsatt vara en samtalspart för att utveckla insatsen.

RFS vill att Kriminalvården:

• Ser, använder och bemöter lekmannaövervakarna som den unika resurs i det återfallsförebyggande arbetet som de faktiskt är.
• Omprioriterar eller tillsätter resurser så att frivården har tid att arbeta strukturerat med rekrytering, utbildning, handledning och uppmuntran av lekmannaövervakare.
• Återupptar dialogen med civilsamhället om hur lekmannaövervakarinsatsen kan utvecklas.
• Tillsammans med civilsamhället tar fram en plan för att öka frivårdens kunskap om syftet med lekmannaövervakare och vad som krävs i arbetet med frivilliga.

Jenny Ögren
RFS förbundsordförande

Debattartikeln är publicerad i Omkrim nr 2 2017, sida 62.

Läs debattartikeln i Omkrim