Underskrift

Du skriver alltid på med din underskrift och bifogar ditt registerutdrag 🙂

Är det godmanskap har huvudman kvar rättshandlingsförmågan. Du bör i alla fall fråga om vad huvudman vill. Om huvudman kan och förstår skriva under så brukar jag låta huvudman göra det. Ibland kan inte huvudman skriva pga sjukdom. Då noterar jag detta samt lämnar en not om att jag talat med huvudman kring det jag skrivit. För att man inte ska “behöva” ha underskrift eller tala med huvudman innan man skickar in något i dennes namn måste det finnas läkarintyg om att huvudman inte kan tillfrågas. (Det finns ärenden där man inte behöver sätta in förvaltare även om inte huvudman kan tillfrågas om sin åsikt).

Som ställföreträdare bör jag ensam kunna underteckna vilka handlingar som helst, om jag vet att min huvudmans samtycker. Om HM inte begriper vad saken gäller, måste jag själv ta ställning. I det inledande skedet borde man egentligen inte behöva bekymra sig om dubbla underskrifter eller några bifogade dokument. Det är ju faktiskt mottagarens sak att avgöra, om ställföreträdarens underskrift räcker för vidare handläggning av ärendet. Här kan det skilja sig mellan olika instanser, som har olika interna regler. Enligt min erfarenhet har det alltid räckt med att registerutdrag faxas och i många fall har inte ens det behövts. På en del ställen är man redan registrerad som ställföreträdare eller helt enkelt känd, och på andra ställen kan vederbörande handläggare hantera saken utan vidare byråkrati. På det sättet sparar man en del tid, som kan användas bättre. I de få fall, där saken är viktigare juridiskt sett, får man förstås vara lite noggrannare.

Jag håller helt med Tommy om att huvudmannens beslutsrätt skall respekteras och hans rätt bevakas. Detta är ju faktiskt en självklarhet. Men frågan gällde nu bara, hur handlingar kan undertecknas.
Att samtyckeskravet kan bli betungande insågs redan i förarbetet till FB, där det faktiskt nämns några underlättande möjligheter, nämligen att “huvudmannen lämnar ett generellt samtycke”, att “samtycke lämnas i efterhand” samt att “i vissa fall ett tyst samtycke kan antas föreligga”. Sen finns ju också det generella undantaget i 11:5 för “sedvanliga rättshandlingar i den dagliga hushållningen, om HM inte givit utryck för annat”.
All erfarenhet visar ju, att ett pragmatiskt handlande handlande gynnar alla parter. Som god man bör man dock inte glömma risken för skadeståndskrav från tredje man, om man företar en rättshandling, som inte blir bindande p g a att samtycke saknas.
I de fall huvudmannen inte kan ge uttryck för sin mening, måste ju GM ensam besluta och underteckna. Läkarintyg kan därvid krävas i vissa sammanhang men något generellt lagkrav finns väl inte?

Det finns inget lagkrav på att läkarintyg behövs för att ersätta ett samtycke. Det har dock blivit praxis både hos överförmyndare och andra myndigheter/organisationer att ett läkarintyg behövs för att veta att huvudmannen inte kan uttrycka sin vilja. Det finns sedan precis som Bo skriver många former av samtycke som olika myndigheter/organisationer bedömer olika i vad de anser är ok. Om någon därför kräver att ett läkarintyg behövs för att styrka att huvudmannen inte förstår så är det oftast inte en orimlig begäran.