2018-02-15

Den kraftiga minskningen av lekmannaövervakare inom kriminalvården har fått Urban Sanfridson, frivårdsinspektör i Jönköping, att reagera. 

I ett brev till justitieministern och i ett debattinlägg i Tidskrift för kriminalvård uttrycker Urban Sanfridson sin oro för att antalet klienter som får lekmannaövervakare minskat. På flera håll i landet är andelen på under tio procent. 

– När lekmannaövervakare rationaliseras bort går den medmänskliga och sociala dimensionen av påföljden förlorad. Dessutom är väl känt att möjligheten att bryta med ett kriminellt mönster ökar när den sociala biten och kopplingen till det etablerade samhället stärks, berättar Urban.

Numera arbetar han med påföljden samhällstjänst, men han har goda erfarenheter av lekmannaövervakare och övervakarföreningen sedan tidigare. 

– Att samarbeta med en lekmannaövervakare har jag upplevt som en resursförstärkning. Trepartsmöten med både klient och löv är oftast de mest givande mötena, de leder till samtal som verkligen ger en skjuts i verkställigheten, berättar Urban. 

Som Urban ser det ska lekmannaövervakare uppfylla tre kriterier: vara tillgänglig utanför kontorstid, öppen för att bygga en relation med klienten som används som verktyg i klientens förändringsprocess samt bo i klientens närområde. 

– Titta man på dessa krav är det tydligt att en tjänsteman inte kan uppfylla dem. Tjänstemannen ska handlägga ärendet men inte vara övervakare.  Begreppet lekman tycker jag att man skulle kunna ta bort, för en övervakare är per definition en lekman, säger Urban.  

Politiker bör sätta ner foten

En annan aspekt av insatsen lekmannaövervakare som Urban lyfter, är allmänhetens insyn och delaktighet i påföljdssystemet. 

Det är framförallt denna politiska dimension av frågan som gjorde att jag nu, mitt sista år innan pension, valde att ge mig in i debatten. Det handlar om vilken typ av samhälle vi vill ha. Politikerna pratar gärna om civilsamhällets roll i det brottsförebyggande arbetet, men här går myndigheterna inte hand i hand. Om politikerna menar allvar med detta bör de sätta ner foten och formulera tydligare krav på Kriminalvården

Frågan måste prioriteras

Urban uttrycker besvikelse över att den centrala ledningen inom Kriminalvården inte tydligt lyft fram värdet av lekmannaövervakare. Som ett exempel nämner han att det inte alls nämns i huvudkontorets presentation av Modern Frivård, M-18. 

– Kanske har man tänkt att arbetet med lekmannaövervakare funkar av sig själv, men så är det ju inte. För att det ska bli bra måste man arbeta aktivt med frågan. Jag tycker det är anmärkningsvärt att högsta ledningen inte reagerat fast det skett en så kraftig minskning. Det gäller ju en stor klientgrupp, cirka 10 000 står under övervakning. 

Att det varit så tyst har gjort att det på flera håll spekulerats i om insatsen håller på att fasas ut i det tysta. Något som huvudkontoret tydligt dementerat; arbetet med lekmannaövervakare ska inte avskaffas utan utvecklas. 

– Men det krävs fortfarande tydliga signaler från högsta ledningen. Såsom det är nu får klienten välja om den vill ha lekmannaövervakare och det är ju helt fel, det är en grundfråga för verkställigheten som man börjat kompromissa med. Jag anser att det krävs en nystart där det till att börja med handlar om skapa förståelse för lekmannaövervakarens roll under verkställigheten, säger Urban.

Det är rätt ovanligt att anställda inom Kriminalvården går ut i debatten. Vad har du fått för reaktioner på ditt engagemang? 

– Det har inte varit några reaktioner alls, Kriminalvården är en ganska tyst organisation, säger Urban.

Ett svar från Justitiedepartementet har han däremot fått. I brevet står det: ”Regeringen instämmer i din beskrivning av att det är högst angeläget att involvera civilsamhället i det återfallsförebyggande arbetet”. Där hänvisas också till att Kriminalvården ska bedriva försöksverksamhet enligt rapporten ”Inslussning – en idéskiss”. Urbans kommenterar att svaret är diplomatiskt. 

– Det är bra att Justitiedepartementet säger att viktigt att Kriminalvården samverkar med civilsamhällets aktörer, men de nämner inte lekmannaövervakarna. Varför inte? De borde kunna vara ännu tydligare, men förhoppningsvis är det ändå en väckarklocka! Kanske är det dags att tillsätta en kriskommission, avslutar Urban.

Fakta:

• Urban Sanfridson arbetar sedan 23 år som frivårdsinspektör med placering i Jönköping, under 90-talet var han med och startade Finnvedens övervakarförening. 
• Under våren 2018 går han i pension. Inslussning – en idéskiss, Ju 2016:E. Rapporten beskriver värdet av ett prosocialt nätverk och föreslår bland annat att klienter som slussas ut från anstalt ska erbjudas ett inslussningsprogram som innebär en stödperson från det civila samhället, bland annat. 
• Läs Urbans debattinlägg i Tidskrift för kriminalvård nr 4 2017