Siv Larsson, 70, har varit stödperson i 26 år. Att vara inkännande har varit ett av de viktigaste verktygen i uppdraget. Men trots den långa erfarenheten tycker hon att varje möte lär henne något nytt.
– Alla är unika. Ibland landar det man gör och säger rätt och det är en jättehärlig känsla som är guld värd, säger hon.

Siv blev stödperson 1995. Sedan dess har hon kontinuerligt haft uppdrag, med undantag för något års uppehåll då och då. Men hon har inte bara lång erfarenhet av frivilliguppdraget, utan också av föreningsarbete.

– När jag gick med i RFS lokalförening på Gotland på 90-talet trodde jag inte alls att jag var en föreningsmänniska. Men sedan var det så roligt och kreativt så efter ett tag hamnade jag i styrelsen, säger hon.

Sedan 2007 är hon ordförande i föreningen.

För Siv har frivilliguppdraget handlat om att få vara behövd, men också om att få ge tillbaka.

– Jag hade panikångest på 80-talet, och har tagit med mig mina erfarenheter in i uppdraget.
Har man själv varit med om något obehagligt är det lättare att förstå andra, säger hon.

Enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård har de patienter som tvångsvårdas rätt till stödperson om de vill. Det gäller även patienter som är dömda till rättspsykiatrisk vård eller är tvångsisolerade med stöd av smittskyddslagen. Det är läkaren som är skyldig att informera patienten om rätten till stödperson och patientnämnden som rekryterar, tillsätter och ansvarar för att utbilda stödpersoner.

– Det är viktigt att kunna prata med någon som är utifrån och inte har med vården att göra. Det blir en öppnare dialog, säger Siv.

Tanken är att en stödperson ska vara en stöttande medmänniska. Men också att bidra med medborgarinsyn i ett slutet vårdsystem. Uppdraget handlar oftast om att lyssna, prata och umgås.

– Senast var jag stödperson åt en tjej med flera diagnoser som var väldigt nere, men lyckades säga något som fick henne att skratta till. Personalen sa att det var första gången hon skrattade under hela vistelsen. Ibland kan det handla om att i rätt ögonblick vara lite humoristisk för att öppna upp samtalet. Men det handlar också om personkemi.

Genom åren har hon lärt sig att känna av personen hon träffar och anpassa sig utefter det. Vissa har behov att prata av sig, medan andra bara vill sitta tysta.

– Jag brukar säga till patienterna att jag försöker lära mig hur de känner det. Att visa intresse men vara öppen med att jag inte kan reda ut allt. Man får känna av i vilket skede personen är i. Jag har också läst mycket litteratur kring bemötande, säger hon.

Vad ger det att vara stödperson?

– Det ger alltid något nytt. Jag lär mig genom mötet, och kan ta med mig mina erfarenheter när jag träffar nästa person. Men ingen är lik den andra, alla är unika. Ibland landar det man gör och säger rätt och det är en jättehärlig känsla som är guld värd.

Vill du veta mer om uppdraget?

• Läs mer här.