När Inga-Lill Dahlqvist pratar om sitt sociala arbete gör hon det med värme och ett smittande lugn. Hon sitter tyst långa stunder och tänker noga igenom svaret på varje fråga. Känslan är att det aldrig har funnits något annat alternativ för henne än att hjälpa sina medmänniskor – helst så många som möjligt.

Du har flera olika uppdrag inom RFS, vilka är de?

– Oj, det är en hel del. Jag är ordförande i Örebro frivilliga samhällsarbetare och biträdande övervakare sedan drygt 20 år. Jag är också häktesbesökare och ansvarig för besöksgruppen sedan drygt 18 år och stödperson för tre personer. Utöver det brukar jag åka till häktet och lära ut handarbete, pyssla och spela spel med de intagna – då i sällskap med personal från häktet.

Du har ett ganska annorlunda ställe att träffa klienterna på, eller hur?

– Ja, jag driver en garn- och hantverksbutik i Örebro. Längst in i butiken har jag inrett ett slags vardagsrum där vi brukar ses. Mina klienter vet var jag finns och att jag finns där hela dagarna. De måste inte alltid komma exakt när vi har bestämt, så länge som de alltid ringer innan. I rummet har jag en frys full med mat. Jag har också en kassa med pengar som jag har fått ihop genom att sälja armband som vi gör på häktet. För pengarna kan jag hjälpa klienterna med ett paket cigaretter, skor eller något annat som de behöver.

Hur kom du in på den här banan i livet?

– Jag har jobbat med människor hela livet. Till en början var det som hemterapeut, eller ”hemmahosare” som det kallades, inom kommunen. Det innebar att jag gick hem till personer eller familjer som behövde stöd eller hjälp. Därefter jobbade jag bland annat i en så kallad kontaktgruppslägenhet dit personer som skulle flyttas ut från mentalsjukhusen fick komma dagtid för att öva på att leva ett vanligt vardagsliv.

Hur gick det till när du fick ditt första frivilliguppdrag?

– Det var när jag hade startat min butik. En gammal kontakt från kommunen hörde av sig angående en ung tjej som behövde social träning och som jag senare blev biträdande övervakare åt. Sedan blev det bara mer och mer och de började höra av sig direkt från frivården, bland annat tack vare att vår dåvarande kassör i föreningen var chef inom frivården.

Ganska snart startade ni även en besöksgrupp på häktet?

– Ja precis, för drygt 18 år sedan ringde häktets dåvarande chef eftersom han läst att vi hade besöksgrupper inom RFS och undrade om jag kunde starta en. De hade många kvinnor på häktet som aldrig fick några besök. Jag skickade ut en förfrågan och fick snabbt ihop tio personer, varav tre fortfarande ingår i gruppen.

Är klienterna alltid positivt inställda till att träffa dig?

– Nej, inte alltid. Jag blev biträdande övervakare åt en ung kille som absolut inte ville träffa mig. Han sa själv att han bara kom för att han var tvungen. Då svarade jag att det inte kunde vara så kul att tvingas träffa en gammal tant! När vi hade suttit och pratat i en timme sa jag ”du hade kunnat gå för länge sedan”, men då konstaterade han att det hade gått riktigt bra. Den killen har jag fortfarande jättefin kontakt med. Han har bland annat fått barn och har ett fast jobb i en trädgårdshandel. Jag fungerar lite som en extramamma som han både söker stöd hos och vill berätta saker för.

Hur gör du för att få en så fin kontakt med klienterna?

– De känner nog att jag är bra på att lyssna och alltid är ärlig. De vet helt enkelt var de har mig. Tydligen har det spridits ett rykte om att man absolut inte går till Inga-Lill påverkad av alkohol eller droger, det är häftigt. De vet att jag konfronterar dem och kräver av dem att vara ärliga. Jag är inte heller någon skvallerbytta utan berättar alltid för dem vilka saker jag kommer att berätta för frivården. Jag är nog också bra på att hitta deras styrkor och intressen och bygga deras självkänsla utifrån det. Jag var till exempel biträdande övervakare åt en ”högriskare” som hade kockutbildning. Honom tog jag med för att hjälpa till med julbordet hos en förening i stan, och det gjorde honom så stolt!

Hur får du hjälp av RFS i rollen som biträdande övervakare?

– Dels får jag bra stöd i form av utbildningsmaterial. Viktigast är dock att jag får kontakt med andra som är biträdande övervakare. Som biträdande övervakade är man ensam, inte anställd av någon och har dessutom tystnadsplikt. Då är det skönt att kunna prata med dem som är med om något liknande. Jag skulle önska att vi vore fler biträdande övervakare i Örebro, så att vi kan träffas mer regelbundet och bolla.

Avslutningsvis, vad är den största belöningen med den här typen av uppdrag?

– Att jag ser att min insats ger resultat. Att det är uppskattat. Jag känner att jag gör en stor insats för mina klienter bara genom att sitta där och lyssna. Det betyder mer än man kan tro!

• Läs mer om uppdraget biträdande övervakare HÄR.