RFS historik
Förbundets historia börjar i slutet av 1950-talet då lekmannaövervakare slöt sig samman i föreningar. Karlskrona övervakarförening som bedöms vara landets äldsta bildades 1957.
I april 1967 samlades representanter för 23 övervakarföreningar i Stockholm för att diskutera möjligheten till samverkan i ett förbund för att bli en starkare röst. Att föreningarna gick samman i ett riksförbund uppmuntrades av Kriminalvården, men förbundet var noga med att vara fristående från Kriminalvården och ville vara öppen för alla lekmän oavsett om de kom från kriminalvården, socialtjänsten eller psykiatrin.
Den första kongressen hölls 1968 i Södertälje och förbundet fick namnet Övervakarnas riksförbund. RFS har sedan start haft ett nära samarbete med Kriminalvården. Det första förbundsstyrelsen skrev var att en viktig anledning till att förbundet bildades ”är att befordra utvecklingen av frivården (med detta avsågs inte dagens frivård i Kriminalvården) inom alla vårdformer. Ett intimt samarbete bör ske mellan barn-, ungdoms-, nykterhets- och kriminalvård samt psykiatrisk vård.” Denna tanke om utveckling och samarbete, med brukarens bästa i fokus, lever i allra högsta grad vidare inom förbundet idag.
I början av 1980-talet ersatte socialtjänstlagen de tidigare barnavårds- nykterhetsvårds-, socialhjälps- och barnomsorgslagarna. I den nya lagen fanns ett nytt uppdrag: kontaktperson. Samtidigt försvann uppdraget som övervakare som funnits i barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen, även om begreppet fanns kvar inom Kriminalvården. I samband med denna lagändring bytte förbundet 1981 namn till Övervakares och kontaktpersoners riksförbund.
Förbundets namn täckte dock inte in de medlemmar som var aktiva inom till exempel tvångspsykiatrin eller som gode män. 1989 tog därför förbundet namnet Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare. Begreppet frivilliga samhällsarbetare omfattar alla de lagreglerade frivilliguppdrag som finns inom ramen för RFS. Ett gemensamt begrepp bidrog till att tydligara den gemensamma kärna i uppdragen, viljan att göra gott och finnas till för en utsatt medmänniska.